Vägen upp från utmattningssyndrom

Det sägs när man blir sjukskriven att man måste hitta en väg tillbaka. Jag skulle säga att det är fel,

eftersom man hela tiden haft en livsstil där kroppen och psyket inte har mått bra så ska man ju inte gå tillbaka till det utan istället hitta en väg upp. Hitta en förändring. Hitta rutiner som får en att må bra.

 

Om jag spolar fram tiden lite och låter oss rannsaka i hur jag hamnade här så kan man snabbt se att jag haft återkommande rutiner som att "glömma" bort att äta, inte "ha tid" att sova. Även om läkarens bedömning är att utmattning inte är något man skapat själv så vill jag med en underton faktiskt medge att man nog kan förhindra det.

 

Vintern 2015 fick jag en ny tjänst. Jag kom från föräldraledigheten och visste att det här skulle bli en ny start. Det är även det jobbet som jag har idag. Det finns inget som säger att denna arbetsplats har varit mer påfrestande än något som jag haft tidigare, men någonstans på vägen så fortsatte jag i samma anda och stod tillslut med nästippen mot väggen. 

 

Det var aldrig på mitt egna initiativ som jag valde att gå till läkaren, utan min sambo var ju den som såg hur jag mådde varenda dag. Månad efter månad sa han till mig "Du måste gå till läkaren nu.." Jag har alltid trott att när man går in i väggen då säger det "PANG!" och så kraschar man. För mig kom det istället smygandes i form av olika symptom. Dagarna började handla mer om att överleva, dag för dag, timme för timme.

Ett exempel är att det blev vardag för mig att komma till arbetet och efter några timmar bara gå in på toaletten, gråta till hyperventilering, torka tårarna, vänta ut rödheten i ögonen och sedan öppna dörren, gå till kaffeautomaten, lägga på mitt största leende och höra mig själv säga till en kollega "Ska du jobba övertid på lördag?"

 

För mig var det naturligt, och inget som man går till läkaren för.