Vägen upp från utmattningssyndrom

"Jag är inte en av dem svaga. Det är bara de som drabbas av sjukskrivning.."

tänkte jag tyst för mig själv när jag satt med läkarintyget i handen.

 

Utan att tveka hade jag precis sagt upp mig från en tillsvidaretjänst, gått ur ett 6 år långt förhållande, jag skulle flytta från mina vänner samt familj för att frivilligt bo 92 mil ifrån dom, och flytta till en stad där jag inte kände någon. Jag skulle totalt kliva ur min comfortzone.

Samtalet från Per i Uppsala som ville ha ner mig på en intervju för en tjänst jag sökt skulle bli min nya chans och start i livet. Det fanns ingenting som gjorde mig så lycklig över det som väntade.

Jag startade mitt nya liv med att pendla till Uppsala från Stockholm varenda morgon, det var svårt att komma ner i varv eftersom jag alltid hade tanken att jag inte fick försova mig eller missa någon av alla bussar som jag skulle ta. Det fanns hela tiden en stress i bakhuvudet att jag måste hitta ett fast boende, men istället flyttade jag 6 gånger på 2 år.

 

 

Efter att jag börjat förstå att pendla inte skulle hålla i längden så sa jag upp mig för att istället starta något som jag trodde skulle bli mitt drömjobb - som fotograf i en studio.

Jag kommer inte gå in i detaljer men rent överlag kanske ni förstår vad jag menar när jag säger att detta inte var ett 7-16 jobb. Man jobbade tills man var klar helt enkelt. Man hade inte fasta lunchtider utan man hade tur om man kunde få i sig en smörgås mellan kunderna. Det viktigaste var inte hur man mådde utan att man presterade, och helst på tid.

 

Jag har bott här i Stockholm i 5 år nu. Tiden gått fort, så fort att jag inte haft någon inblick i hur jag levt eller behandlat mig själv. Sömn har alltid varit lågt prioriterat, att äta har varit lågt prioriterat. 

Jag har alltid varit på jakt efter att hitta ett sätt att dämpa ångesten som kom med stressen. Och osunda relationer samt en livsstil där fester varenda helg blev min verklighet.

Att alltid finnas tillgänglig, uppkopplad och närvarande har alltid varit min prestige. Att alltid jämföra sig själv och alltid vilja vara lite, lite bättre än vad man är - i det man gör.

Och helst så ska allting gå fort. Det finns ingen handbroms att dra i utan gasar man bara på så har man ingenting att förlora.. trodde jag. Tänk så fel jag hade.

 

 

Detta är mer en kortfattade version av hur min resa började. Jag kommer att dela upp allting i olika inlägg mest bara för att det skulle bli en oändlig novell om jag skrev hela min historia i ett. Så hang on, det kommer mera!

 

Tillsvidare, ta hand om er.